Vaniljmunkar och spårvagnar på Ringvägen
Marianne Loodin bor idag på Ringvägen, men hon upptäckte Blomsterfonden tidigt tack vare ett populärt bakverk.
– Min första bekantskap med Blomsterfonden är från de fyra år, 1956 – 1960, då jag gick på Stockholms stads Handelsrealskola, den gula tegelbyggnaden intill Eriksdalshallen.
Veckopengen disponerades så att vi åtminstone, då och då, kunde unna oss Blomsterfondens konditoris i särklass goda vaniljmunkar. Döm om min besvikelse då jag flyttade in på Ringvägen, konditoriet var avvecklat – inga munkar.
Marianne bor sedan fyra år tillbaka på Blomsterfondens seniorboende på Ringvägen. För ett 20-tal år sedan så flyttade en kamrat till Marianne in på Körsbärsvägens seniorboende och det var då hon åter fick upp ögonen för Blomsterfonden. Kamraten trivdes jättebra på Körsbärsvägen. Marianne blev medlem, ställde sig i bokö och flyttade sedermera in på Ringvägen.
Som ensamstående tycker hon att det är perfekt att kunna hitta lite social samvaro till och med på väg till soprummet. Hon upplever att det är enkelt att umgås med sina grannar och att det bara är att gå ut så träffar man alltid på någon som man kan prata med.
– Alla vill träffas och alla vill prata och vi är bra på att hålla avstånd utan att göra affärer av det. Det är väldigt trevligt, och man kan få vara sur också ibland, tillägger Marianne och fortsätter:
– Jag jättetrivs, det är det bästa jag har gjort att flytta hit. Jag var ju först lite tveksam eftersom jag ju gick i skolan bara tvärs över gatan intill Eriksdalshallen. Och Blomsterfonden för mig på den tiden det var ju ett ålderdomshem, fast de hade ju goda munkar!
Tanter som sprang framför spårvagnen
– Och så var det ju alla tanterna som sprang framför spårvagnen för att de skulle stoppa spårvagnen på Ringvägen vid hållplatsen. Så blev dom påkörda. De trodde ju att om de sprang framför så skulle vagnen hinna stanna och de skulle kunna stiga på, för alla vagnar hade inte dörrar, utan man kunde hoppa på ändå. Ja, mitt intryck är att det hände en del olyckor, men jag var ju så liten så jag vet inte om det stämmer.
Det var två spårvagnslinjer som gick förbi på Ringvägen, nummer 4 och nummer 8. Vi åkte spårvagn till skolan, två hållplatser för det ingick i busskortet.
De omtalade vaniljmunkarna
Men åter till vaniljmunkarna, det var ju en liten besvikelse för Marianne när hon upptäckte att Blomsterfondens eget konditori inte fanns kvar, och att inga vaniljmunkar fanns att köpa på nuvarande Wallins konditori. Men de sociala fördelarna med ett konditori på nära håll är ändå väldigt stora, tycker hon.
– Det är ju många av mina grannar som sitter där och tar en kopp kaffe och en bulle. Just för att det är så skönt att komma ut, i en annan miljö än hemma. De sitter på trottoarserveringen, och då har de bara gått några meter hemifrån. Men man behöver se folk och känna att man kommer ut, det är jätteviktigt.
Men de gamla vaniljmunkarna från Mariannes barndom finns inte kvar i sortimentet, åtminstone inte den speciella sorten. Hon har inte riktigt bilden klar över hur de såg ut, men säger att hon ska kolla med sina gamla klasskamrater.
– Ja, tack vare Facebook så har jag kontakt med ganska många av mina gamla klasskamrater från den tiden. De kanske kommer ihåg lite fler detaljer om våra besök på Blomsterfondens konditori. Jag kollar om dom kommer ihåg hur munkarna såg ut och vad de kostade, så hör jag av mig i så fall, säger Marianne.
Och det ser vi verkligen fram emot.
(Bilden: Mariannes häst som håller henne igång, 04.45 ringer väckarklockan, lör- och söndagar = sovmorgon, då väcker klockan henne 06.15 istället.)
