– Självklart skulle Alma vara stolt över dagens Blomsterfonden
Alma träffade Gösta Wetterlind, gudson och syskonbarnbarn till Alma Hedin som grundade Blomsterfonden, för ett samtal om just Alma, hennes världsberömde storebror Sven och den övriga familjen.
– Sven var produkten, förklarar Gösta. Alma, hennes systrar och yngre brodern Carl var själva fabriken som gjorde honom till tidernas kanske mest berömde svensk. Sven var upptäcktsresande, med otaliga expeditioner i Centralasien i bagaget, men också författare och ledamot av Svenska Akademien. Han blev även den siste i Sverige att adlas. Detta hade inte varit möjligt utan den sammansvetsade familjens stöd och kompetenser.
Medan storebror var ute på sina ständigt återkommande långa expeditioner var Alma ansvarig för hemmafronten, vilket var ett enormt jobb. Mellan 1893 och 1909 kartlade Sven Hedin stora landområden i Tibet och övriga Centralasien. Trots primitiva metoder att mäta och beräkna avstånd har det senare visat sig att Hedins kartor innehöll väldigt få fel.
– Almas hjärtebarn var Blomsterfonden, men hon arbetade med och intresserade sig för så mycket mer. Hennes roll i Svens största expedition, The Sino-Swedish Expedition, kan inte överskattas. Hon var en given nyckelperson i egenskap av inofficiell sekreterare. Sven ledde den bilaterala expeditionen som omfattade ett stort antal både kinesiska och svenska studenter som deltog i det vetenskapliga forskningsarbetet. Alma var Svens pålitliga nav i Sverige under dessa år från 1927 till 1935. Det var Alma Sven kontaktade i alla lägen och hon löste allt som lades på hennes bord. Sven kunde leda sin expedition på plats i trygg förvissning om att Alma tog hand om resten. På bästa sätt.
Hon var aktiv även politiskt och blev som andra kvinna invald i Stockholms stadsfullmäktige 1912. Alma var en person som alltid röstade efter sitt samvete, även om det krävde att hon gick emot partilinjen. Hon var en kvinna man litade på, en person som fick saker gjorda.
Mosterstugan
Här avbryter vi samtalet, går ut och kliver in i en gäststuga byggd på berget alldeles vid strandkanten. Gösta pekar på tavlor på väggarna föreställande medlemmar i familjen Hedin.
Svartvita fotografier, ofta tagna med självutlösare av Calle Hedin som alltid av praktiska skäl står längst ut i bildkanten. Calle var en fantastisk fotograf som tidigt såg möjligheterna i den nya typens bildskapande. Hit kom systrarna Hedin för att fly staden och ladda batterierna, andas ängsblommor och havsbris. Det var jämt och ständigt någon här. I stugan, som än idag kallas mosterstugan, sov Alma eller någon av de andra om nätterna och njöt av den lantliga tillvaron på dagarna.
På bilden t.v. syns Gösta framför sorteringsbordet med tusentals dokument som Håkan Wahlquist och han har sorterat, ordnat och förtecknat för digitalisering och framtida tillgänglighet för forskning och dokumentation kring familjen Hedin.
Bilden nedan: Gösta Wetterlind och hans storasyster Gerd i försommargrönskan på Värmdö
Vi promenerar vidare för att stiga in i ett hus och ett rum där Gösta och Håkan Wahlquist, föreståndare för Sven Hedins stiftelse vid Kungliga Vetenskapsakademien, under en tioårsperiod arbetat med att dokumentera syskonen Hedins liv. Flera månader av arbetstimmar har lagts ned på att sortera, ordna och förteckna tusentals handlingar, brev och fotografier. Projektet ska vara klart före årets slut då resultatet, i både pappers- och digital form, ska införlivas med Riksarkivets Hedinsamlingar. Denna del kommer att benämnas Hedin-Wetterlind-samlingen. Allt ska bli lättillgängligt för framtida forskare och projekt.
– Calle var den siste av syskonen att gå ur tiden. Han lämnade efter sig ett stort antal lådor med papper och fotografier, det föll på mig att ta hand om dem. Samma sak när våra föräldrar gick bort, det blev ett stort lager på vinden. För tio år sedan insåg jag det nödvändiga i att ta tag i arbetet. Och nu ser vi ett slut på det. Utan Håkans engagemang hade det inte gått, han är experten. Jag är specialist på familjen och den som kan tala om vilka som är med på bilderna. Tillsammans har det varit möjligt.
Almas reporter får med Göstas tillåtelse titta lite i högarna. Jag plockar upp ett brev som visar sig vara skickat av Sveriges drottning Louise, på besök i London, till Alma Hedin i Stockholm. Skrivet på svenska av en väninna till en annan.
– Jag har i min ägo även ett barndomsporträtt av Alma, berättar Gösta, och vi har diskuterat med Blomsterfonden om möjligheten att överlåta det till föreningen. Jag ser helst att det kan hänga på en bra plats på Svalnäs. Min pappa, och även en av mina fyra systrar, bodde där under sina sista år och området är hemma både för min syster Gerd och mig.
Vi sätter oss till bords för en fika med Gösta och hans hustru Ellen, och pratar vidare om Alma. Efter kaffetåren åker vi ett stenkast med bil för att träffa även Gerd Wetterlind, Göstas storasyster som bor i eget hus i grannskapet.
– Alma var en människa med ett mycket rymligt hjärta, hon hyste stor medkänsla och kände respekt för de som hade det svårt. Hon ville göra gott och brann med öppen låga för det hon företog sig. Kunde hon hjälpa de äldre drog hon sig inte för något. – Jag är världsmästare på att tigga, brukade hon säga, pengarna ligger på gatorna och det är mitt arbete att plocka upp och fördela dem rätt. Alma skämdes inte för att använda sig av sin brors namn för att öppna dörrar och dra in medel till Blomsterfonden. Han var känd, inte hon på samma sätt, allt annat hade varit korkat. Hon gick till precis vem som helst som hade ett överflöd och tiggde. Läser man listan över vilka hon fick brev av och till vilka hon skickade, förstår man att detta var en kvinna som byggde upp ett nätverk som få kom i närheten av. Alma var samtidigt en mycket sparsam person, utan att vara snål, hon återanvände allting som var möjligt.
När Alma kläckte sin idé om Blomsterfonden fick hon med sig många prominenta samhällspersonligheter som skrev på uppropet för föreningens bildande – författarinnan Ellen Key, diktaren Erik Axel Karlfeldt, ärkebiskop Nathan Söderblom och dåvarande statsminister Hjalmar Branting, bara för att nämna några.
Familj med humor
Mamma Anna och pappa Ludvig Hedin, berömd stadsarkitekt, fick tillsammans åtta barn, däribland Alma och Sven. Av syskonen var det bara Anna-Mia som gifte sig och fick barn, närmare bestämt fyra stycken. Av dessa var det i sin tur endast dottern Märta som fick barn, fem stycken.
Mamma Anna-Mia och hennes syskon kallades ”Hedinarna” av nära släkt och vänner, och Märtas barn stod dem alla väldigt nära.
– Eftersom bara Anna-Mia hade barn och barnbarn blev de barn och barnbarn till alla syskonen. Det innebär att vi firade jular, födelsedagar och högtider tillsammans med alla Hedinarna, minns Gösta.
Bilden: Alma var en kvinna som följde modet och sin tid. Bland brodern Calles efterlämnade bilder finns många av Alma iklädd olika hattar, den ena mer kreativt utformad än den andra. Den här är fantastisk och Alma så vacker i den.
– Alla var roliga och lite tokiga, berättar Gerd, det var mycket bus, fast ändå diskret, inte så utsvävande. Alma som hette Isabel Sofia i mellannamn brukade alltid säga Alma Sofälla Sofia. Hon var också den snyggaste av alla systrarna, enligt Gerd. Livat och glatt var det, men inte när det var nyheter klockan sju, då var det dödstyst. Då skulle Sven lyssna.
Hedinarna hade mycket god sammanhållning, att hålla ihop var något Alma värnade mycket om. Hon brukade säga att ett ensamt glödande kol slocknar snabbt, men en hög med glödande kol håller sig varm länge. Det förklarar också den kärleksfulla och lojala stämning som rådde mellan de anställda i Blomsterfonden.
Inga män som dög åt pappa Ludvig
Alma var, som Gerd påpekade, en mycket stilig kvinna, med vackra ögon. Men hon blev aldrig gift.
– Vi tror det beror på att de hade en så sträng far. Ludvig var en patriark som kände stort ansvar för sina döttrars försörjning. Friare som konstnärer och präster, som på den tiden hade högst osäkra inkomster, skickade pappa Ludvig på porten, berättar Gösta. Systern Emma var olyckligt kär i en violinist och Clara i en präst. Men giftermål kom inte på fråga. Den enda som dög var kommendör Nils Sundström som gifte sig med Anna-Mia. Han var officer på Sveriges första och enda ångfregatt, Vanadis, som han seglade jorden runt på. En resa som tog två år att genomföra. Väl hemma igen träffade han Anna-Mia, 17 år, på en fest hos vänner, själv var han 40 år fyllda. Hon var, som han uttryckte, det vackraste han sett på alla sina världsomseglingar. Det tog tio år innan de två kunde få varandra och ingå äktenskap, ett långt och lyckligt sådant.
Det gick rykten om att Alma vurmade för Verner von Heidenstam, den kände författaren och poeten. Detta tar Alma själv avstånd ifrån i sina memoarer ”I minnets Blomstergårdar”, där hon skriver: ”Vad man kallar kär i honom det var jag dock aldrig. Det är klart att jag liksom varje annan människa inte har kunnat gå igenom livet utan att känna ’kärlekens fröjd och kval’. Men jag hade detta bakom mig, när jag blev bekant med skalden”. Vem Alma upplevt kärlekens fröjd och kval med framgår dock inte. Hennes känsla för sociala frågor visade sig särskilt under första världskriget, då hon engagerade sig i de fattiga barnen i Wien, där många var på gränsen till svält. Hon kontaktade biskopsfruar och landshövdingskor i hela landet, som fick förfrågan om hur många barn de skulle kunna tänka sig att placera ut i sina stift och områden. På så sätt ordnade Alma, med hjälp av sina syskon, plats för flera tusen barn i de svenska hemmen.
– Alma var ju fullkomligt orädd. Hon kunde gå upp till en generaldirektör och säga: ”Nu, generaldirektörn, är det så att det är flera tusen barn som svälter i Wien. De behöver fyra miljoner, jag har räknat ut att generaldirektörn kan ge 50 000 kronor.” Hon formulerade det inte ens som en fråga, men det var så hon fick in pengar, säger Gösta.
– Alma hade en enastående självkänsla, berättar Gerd, vem annan skulle våga göra allt som hon gjorde.
Det sociala engagemanget
Alma var redan tidigt i livet intresserad av sociala frågor, hon ville bli sjuksköterska. Tyvärr satte hennes då klena hälsa stopp för de utbildningsplaner hon hade. Istället övertalade hon styrelsen för Govenii minne att få vara vicevärdinna i det hus för barnrika arbetarklassfamiljer som just börjat byggas. Där arbetade hon i tjugo år, innan hon med sin samlade erfarenhet och sitt stora kontaktnät startade Blomsterfonden.
En vådligt stilig människa
– Alma hade en stor portion humor, hon kunde fnittra, riktigt kikna av skratt. Hon var en varm och glad person. Hon brukade kalla personer hon beundrade för en VSM, en vådligt stilig människa, det ordet brukar vi också använda oss av än idag. Och var fallet tvärtom, ja, då kallades de för urlorpa.
Alma arbetade ofta på nätterna
– Om man kom in till Alma för tidigt, och det var före tolv, berättar Gerd, så låg hon kvar i sängen. Hon hade sitt långa hår utsläppt, telefonen inom räckhåll och papper utspridda runt sig. Det var så hon jobbade. ”Allt jag gör, det gör jag i sängen” brukade hon säga.
Ett av Almas fritidsintressen var att samla på småprylar. Dessa förvarade hon i ett särskilt skåp. Det var bara saker hon fått, aldrig sådana hon köpt. Dessa fick hon ofta på de olika resorna hon gjorde tillsammans med Sven. Bland annat innehöll skåpet ett riskorn med hela Fader vår inristat i och en solfjäder, tillika meny, med autografer från en middag i London med bland annat greve Wrangel, kronpris Gustaf VI Adolf, Lord Kitchener av Karthum, Sir Robert Baden-Powell och Francis Younghusband.
I Almas minne
När Alma blev äldre, började minnet att falna. Hon fick svårare och svårare att hitta. 1950 avgick hon från styrelsen i Blomsterfonden, då hon kände av sin alltmer sviktande hälsa. När hon somnade in 1958, var byggnationen av Blomsterfondens nya anläggning Liseberg i Älvsjö i full gång. Alma var född 1876.
Genom åren har Almas engagemang i sociala frågor hjälpt tusentals människor, framförallt äldre som genom Blomsterfonden fått hem och vård och undkommit ensamhet och otrygghet på ålderns höst.
Som Alma själv skrev i sin biografi ”I minnets Blomstergårdar”:
– Om man genom att offra en blomma kan locka fram ett vackert uttryck i ett bittert och oroligt gammalt ansikte, så har man därmed sannerligen bidragit till skönheten i världen.
Hedinarna samlade på verandan. Bakre raden: Carl och Gerda. Mellanraden: Sven, Clara, pappa Ludvig och mamma Anna, Emma, Anna-Mia.
Framtill: Alma. Saknas gör ett barn i syskonskaran. En pojke som döptes till Mac och dog endast några dagar efter födseln.