Välj en sida

Om Alma Hedins bakgrund

Drömde om att bli sjuksyster

Alma Hedin (1876-1958) kom från en borgerlig familj i Stockholm, yngst av sju i en syskonskara full av färgstarka och varma personligheter. Den världsberömde upptäcktsresande Sven Hedin var Almas bror som alla systrar, inklusive Alma, kom att hjälpa med diverse sekreteraruppgifter under hans karriär. Almas familj hade ett stort nätverk av vänner och kontakter, likväl i Stockholm som i resten av världen.
Almas hjärta klappade redan i unga år för sjuka, utsatta och behövande. Hennes gode vän, Verner von Heidenstam, skrev om Alma: ”Hemligheten är den, att Alma Hedin verkligen har ett klappande hjärta i bröstet, ett hjärta uppfyllt af kärlek till allt, som kan vara stort och godt för människor”.
Egentligen ville Alma bli sjuksyster, men hade alltför klen hälsa för att klara yrket. I stället engagerade hon sig bland annat i stiftelsen Govenii minne, där hon fungerade som vicevärdinna i husen som var byggda åt fattiga och behövande.

Plats i politiken attraherar inte – ingen praktisk nytta

1911 engagerades Alma politiskt, mot sin vilja. Hon blev nämligen invald i Stockholms stadsfullmäktige, trots att hon bestämt avböjt nominering. Men när omröstningen väl var klar, hade Alma inget annat val än att träda in i stadsfullmäktige – och det som andra kvinna någonsin.
”Någon större nytta anser jag inte att jag gjorde under de sex år jag var stadsfullmäktig” skriver Alma i sin bok ”I minnets blomstergårdar”. Inte heller röstade hon i alla frågor med högern (i sociala frågor tenderade hon att rösta med vänstern), som hon var invald för:

 

”Att rösta mot mitt samvete skulle aldrig ha fallit mig in och därför passade jag inte in i det omoraliska och förkvävande partisystemet. Jag kunde omöjligt dela upp mina sympatier efter partigränser.”

Alma Hedin

Grundare av föreningen Blomsterfonden

Alma Hedin drömde som ung om att bli sjuksyster

Alma ville hellre göra praktisk nytta och insåg att politiken inte var rätt forum för hennes ambitioner. Hon hade i Govenii minnes bostäder fått neka äldre bostad, då stiftelsen prioriterade änkor och fattiga barnfamiljer. Men Alma insåg att många äldre for illa. Då, i början av 1900-talet, var det få äldre som hade råd att bo i egen lägenhet. I stället var ofta enda alternativet att bo hos sina anhöriga.

”För de gamla känns det tungt att vara i vägen och bo på nåd. Önskvärt vore att samhället kunde skaffa dem alla ett hem, där de trivdes, och inte bara ett rum på en inrättning”, skrev Alma.

Hon tyckte att äldre måste få en egen liten vrå att vila ut i, efter sitt livs alla mödor.

 

Blomsterslöseri i fattigdom irriterar

Vid samma tidpunkt börjar en lätt irritation gro hos Alma. Vid flertalet begravningar lägger hon märke till hur mycket blommor som slösas bort vid jordfästningarna. Ofta kom det ett överflöd med blommor. Kransarna låg kvar på gravarna, där de vissnade och blev fula. Alma nämner i sina memoarer särskilt en begravning som hennes bror Sven inte kunde närvara på. Alma fick i uppdrag att beställa den vackraste krans som gick att få. När kransen med röda rosor anlände, visade det sig att alla rosor var vissna.
Så avlider syskonen Hedins pappa, statsarkitekten Abraham Ludvig Hedin, och det anländer över nittio kransar till begravningen. Då blir Alma upprörd. Och inspireras av initiativet från vännerna Sven och Auga Nilsson, som skickade 25 kronor till Alma och skrev på ett kort ”Till någon av Dina fattiga i stället för en krans till Farbrors bår”.

Alma bestämmer sig för att det ska finnas ett alternativ till att lägga ut barbariska summor på begravningsblommor, som ändå vissnar. I stället ska man kunna skänka pengarna till hem och vård åt gamla. Till de sörjande ska det då skickas ett vackert kort med en hälsning på.
Grundidén för Blomsterfonden är därmed klar och Alma börjar planera.